Hotell Hamilton

Hej!
 
Torsdagen föra veckan vaknade jag av en mardröm. Jag har feber och en förkylning som inte vill ge med sig. Drömmen handlade om att jag var frihetsberövad och inslängd i en liten cell som jag fick dela med andra i väntan på att pryglas, även kallat spöstraff eller att "plikta med kroppen, prygel vid en skampåle, inför allmänhetens åsyn.
 
Drömmen fick mig att tänka på Sveriges fängelsemuseum som ligger i Gävle.
Vi tar bilen och kör mot Gävle jag ska göra ett besök på museet för att få mig en inblick hur det är att vara frihetsberövad.
Jag betalar entré avgift och går in i Slottshäktet. Där finns en utställning från 1732 där man får uppleva den tid i Sverige innan vi hade uppfunnit straffet att isolera de dömda en och en i cell. Då hade vi istället offentligt verkställda skam- och kroppsstraff. De häktade satt och väntade på att sättas i skamstocken utanför kyrkan, ställas vid skampålen på torget eller sändas till tukthus, rasphus, spinnhus eller fästning. I värsta fall var det en dödsdom som väntade, och då hölls de vanärande avrättningarna på en galgbacke inför åskådare i avskräckande syfte.
 Jag kan känna deras ångest och skräck det måste ha varit fruktansvärt, stackars människor.
 
Anders Persson Trafware var en skarprättare, bödel var en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. Anders Persson Trafware var skarprättare mellan 1702-1721 Han fick 15 riksdaler för att sätta fast en avrättad kropp på två eller flera pålar för allmän beskådning. Han avrättades den 10 december 1720 av drängen Olof Persson som därefter brändes på bål vid avrättningsplatsen i Österfärnebo socken. Brottet som Olof begått var tidelag.
  En av de största reformerna på 1800-talet, var beslutet att bygga cellfängelser och sluta upp med de hemska skam- och kroppsstraffen. Tanken var att ett frihetsberövade straff var tillräckligt hårt för den som dömdes. Straffet var liktydigt med isolering dygnet runt, under total tystnad i upp till två år. Detta ansågs då vara lösningen på all kriminalitet.
 Sigrid Olsdotter Granlund. Året är 1777, och hon väntar på sin avrättning. Hon blev gravid utan att vara gift, och födde ett barn som lämnades att dö.
 Under 1800-talet uppfördes i västvärlden nya fängelsebyggnader, där fångarna fick en drägligare tillvaro. Principen att i möjligaste mån undvika fångarnas samvaro med varandra ledde till det så kallade cellsystemet, enligt vilket fångarna skulle hållas i enrum både natt och dag. Man införde även ett blandat system, där fångar med längre strafftid hölls i cell om natten och på dagtid fick arbeta och umgås med andra fångar.
Jag promenerar över till cellfängelset där börjar en ny tidsepok. Fängelset byggdes 1847.
Människor skulle återanpassas till samhället vilket antogs ske genom isolering och religiös litteratur.
 Hotell Hamilton” som den kallades i folkmun, ett av landets första cellfängelser. Den kom att användas i 139 år.
 Hamilton gjorde sig känd för att vara både ”Sveriges vänligaste fängelse” och ”kriminalvårdens lekstuga.
 
Berättarrösten i hörlurarna som jag får vid entrén berättar om de kusliga förgångna.
Vid varje cell finns en historia.
 
 Tio fängelseceller presenterar historier från det förgångna till 1986 då fängelset stängdes.
Stickan en intern som suttit i fängelse så länge han kan minnas. Bortglömd och bortknuffad redan i unga år.
 

1960- och 70-talen var tatueringar fortfarande starkt förknippade med sjömansliv eller anstaltsvistelser. De initierade kunde se tydlig skillnad på sjömans- och kåktatueringar. Vissa motiv var också typiska för anstalterna, exempelvis att tatuera in sitt ungdomsfängelsenummer. Tatueringsmaskiner av olika modeller tillverkades i anstalterna, och inte sällan tatuerades det på handryggar och andra synliga ställen på kroppen. Det var ett sorts synligt kännetecken att man tillhörde den där gruppen och att man inte var en svensson. En sorts avståndstagande till det där knegarlivet. Man vigde sitt liv åt brottsligheten. Det var ett speciellt sätt att leva, och då hörde det till att man hade tatueringar.
Jag sätter mig intill fönstret och tittar ner över muren som går runt fängelset det får mig att tänka till.
 
Jag lämnar fängelset och går till bilen där Aston och Ida väntar på mig.
Vi åker hem till Norberg där hundarna kan få leka.
Tack för idag, vi ses!

Hej så länge!
 
 
 
 
 
 

En del av Västmanlands bergslag.

Hej!
 
Norberg är välkänt för sina järnmalmsfält. Här fanns flera olika gruvor men de två  största låg alldeles bredvid varandra med Göndalsgruvan och Storgruvan. Båda  belägna på Klackberget.
 
Vi beger oss upp mot Klackberg, det har kommit mycket snö så det ska bli kul att fota i övergivna järnmalmsgruvfältet. Norbergs bergslag.
Snön når upp till knäna så vi får verkligen pölsa men det är det värt!
 
Klackbergs gruvfält omtalas redan år 1303 som ”Stålberget”.
 Malmen som bröts var en manganhaltig, kalkig svartmalm med 50% järn, 0,004 % fosfor och i allmänhet under 0,1 % svavel. De industrianläggningar som är kvar i området är från perioden 1880-1920.
Gruvområdet är öppet för besökare året om. Här kan man på egen hand vandra runt, titta ned i djupa, vattenfyllda gruvhål, beundra de två bevarade gruvlavarna, byggda av slaggsten, och imponeras av den vidsträckta utsikten över sjön Noren och Norbergs samhälle på andra sidan sjön. Klackberget är ett friluftområde med vandringsleder Här finns även Klackbergs naturreservat, som är kommunalt och cirka 800 m långt.
Gröndalsgruvans lave finns ett 352 m djupt schakt i vilket man hissade upp malmen.  Lavar drevs ursprungligen av vattenkraft med hjälp av stångångar som överförde  vattenkraften till platsen. När malmen togs upp skulle den rensas. Detta gjordes av kvinnor och ungdomar.  Barnen började arbeta i gruvan så fort de gått ur skolan eller konfirmerats. När lönsamheten sjönk på 1960-talet lades gruvorna i Norberg och dess masugn ned  1967.

Vi ska promenera eller pölsa till Blå grottan. Öppningen som kallas Blå grottan har varit en stoll, en transportgång in till botten av Granrotsgruvan. Den är nu igenrasad innanför Springegruvan, med sin blå vattenspegel. Tidigare fanns en bro över
    vattnet.
Runt om i området finns skyltar som berättar om Klackbergs växter och fåglar, om gruvdriftens historia och om alla de människor som genom sitt slitsamma arbete har bidragit till att Klackberg ser ut som det gör.
 
 Det är så mycket snö så det är svårt att se öppningen.
 I Blå grottan kan man se hur stollgången drivits genom berget med hjälp av eld. Metoden kallas tillmakning och går till så att man eldar med ved intill bergssidorna varvid berget blir sprött och lättbrutet. Bergssidorna blir släta och mjukt rundade vid tillmakningen. Vi sprängning däremot trasas berget sönder och man kan se rester av borrhål i vilka krutet eller dynamiten lades. Exempel på detta kan man se i den tunnel som utgår från Storgruvan och genom vilken malmen transporterades ut till järnvägen.
Helt fantastiskt!
“Blå grottan”, tillmakning, gruvlavar av slaggtegel. 
 
Det är svårt att ta sig fram nu när det kommit så mycket snö men vi vill inte avsluta här så vi tar bilen och kör mot Sala.
 Omkring sju kilometer söder om Norberg så finner man Högfors bruk som var ett järnbruk i Karbennings socken. Vi tar av mot höger och följer vägen som tar oss in på bruket.
Men också här så är det för mycket snö för att komma ner i det gamla bruket.
 
Namnet Högfors är gammalt och har troligen sitt ursprung i att Norbergsån här bildar höga fall, vars vattenkraft sedan medeltiden utnyttjats för järnframställning.
 
År 1464 omnämns Högfors första gången i skriftliga handlingar. Då var det riddaren och häradshövdingen Svarte Sigge Jönsson som ägde hyttan med sina kompisar Gustav Vasa och Karl IXvar delägare.  Området räknas idag till Sveriges yngsta järnbruksruiner.
 Driften upphörde 1953.  . På 1700-talet övertogs bruket av brukspatroner, bland dem släkten Brahe, Banér och de la Gardie. Under 1800-talets andra hälft ombildas verksamheten till aktiebolag.
 
Vi kör vidare mot Sala. Vi ska till Sala silvergruva  gruvområdet kan beskrivas som en labyrint, bestående av ungefär 20 km fuktiga och sotiga orter, bergrum och schakt. Större delen av gruvan är nämligen bruten med den så kallade tillmakningsmetod.
 Vi ska träffa en guide som ska ta oss ner 155 meter under jord, hundarna får vänta på mig i bilen så länge.
Jag och guiden går in i Knektschaktet. En specialkonstruerade Alimak SE-hiss tar oss ner till Ulrica-gruvan, 155 meter under marknivån. 
Vi tar oss fram genom smala orter och stora bergrum. Här finns fortfarande några av de trästegar som användes av gruvarbetarna kvar. Här finns också den underjordiska Christinasjön som där den är som djupast når ner till 300 meter under marknivå. 
Det känns spännande och jag vill se allt!
 
 Ingen vet egentligen när verksamheten inleddes i gruvan, men förmodligen var det någon gång under medeltiden. Kontinuerlig drift bedrevs från inledningen av 1500-talet och ungefär 400 år framåt, med storhetstider under 1500- och 1600-talen.
Under de bästa åren på 1500-talet producerades 3–5 ton silver per år och totalt utvanns mer än 450 ton silver och omkring 40 000 ton bly.
 
 Silvret var viktigt som myntmetall och gruvan var enligt Karl IX Riksens förnämsta Clenodium.
Sala silvergruva är den viktigaste silverfyndigheten i Sverige.
 
Här finns världens djupaste hotellrum.
Vår tid börjar ta slut och det är dags att åka upp igen. Nästa gång jag besöker gruvan tar jag en längre tur det finns en som tar fyra timmar men jag är ändå nöjd men denna tur. Jag tackar guiden och går till bilen där Aston och Ida väntar på mig.
Sala stad anlades för gruvans skull av Gustav II Adolf 1624 och man anlade även två stora vattensystem med sjöar och dammar som försåg gruvan och hyttan med energi. Under vissa perioder på 1500– och 1600-talet användes krigs- och straffångar vilket kallades bergsfriden. Hantverkande tyska bergsmän inkallades ofta till högre tjänster vid gruvan.
Vi åker till Väsby kungsgård i Sala den har hyst svenska kungar och drottningar som varit på besök i Sala när de kom för att besöka och övervaka Sala silvergruva, som var rikets största inkomstkälla under den svenska stormaktstiden på 1500- och 1600-talet. Det var hit som det svenska hovet flyttade under det att pesten härjade i Stockholm 1710. Det har även varit tjänstebostad åt gruvfogdarna och i början av 1900-talet.
 
 Gustav II Adolf var ibland vid Väsby Kungsgård när han såg till Sala Silvergruva som var en viktig inkomstkälla för riket, och det sägs att han och Ebba då passade på att ha hemliga kärleksmöten. Vid Ekeby dammar finns även en gång som kallas för Suckarnas Allé, döpt efter att Ebba Brahe ska ha gått där och suckat efter sin kärlek. Senare gifte sig Gustav II Adolf och Ebba Brahe på var sitt håll
 
Det börjar på att bli sent och vi ska återvända till Norberg. Det har varit en spännande och lärorik dag.
 
Vi ses!
 Hej så länge!
 
 
 

Rysstenen.

Hej!
 
Tidigt på tisdagsmorgonen så begav vi oss mot Skinnskatteberg. Samhället, som ligger 55 kilometer nordväst om Västerås, är ett gammalt centrum för gruv- och järnhantering. Skinnskattebergs bergslag omnämns tidigast i mitten av 1300-talet.
 Genom den rika tillgången på malm och skog i trakten uppstod under denna tiden en mängd bruk: Riddarhyttan, Uttersberg, Baggå, Färna, Karmansbo och Bernshammar.
 
Vi åker från Norberg mot Fagersta tog av mot Köpingsvägen och sedan genom Färna till Karmansbo bruk.
Äldsta belägget för namnet Karmansbo är från början av 1400-talet. "Karmansbo" kommer av det medeltida mansnamnet Karlman.
 Karmansbo (namnet kommer av det medeltida herrnamnet Karlman) kallades ursprungligen Frölischhammar efter brukets grundare i början av 1600-talet.
 
Smedjan var en viktig arbetsplats i bygden. År 1929 var 72 anställda på bruket. Smederna förädlade tackjärn som kom från olika masugnar i trakten. Karmansbo var ett livaktigt samhälle. Det krävdes stora arbetsinsatser även utanför smedjan som framställning av träkol samt transporter till och från bruket. Här fanns dessutom tegelbruk, sågverk och jordbruk. Verksamheten var i gång till år 1958.
 
Under den stora vårfloden 1977 förstördes stora delar av smedjan och man trodde inte att den var möjlig att bevara. Men mot alla odds restaurerades såväl byggnaden som maskineriet och idag kan mumblings-hammaren, som väger 7,5 ton, åter höras. Vattenhjulet är rekonstruerat, valsverket och blåsmaskinen är iståndsatta och allt sammantaget gör Karmansbo till en levande anläggning.
Vi lämnar det finna bruket och åker vidare mot Uttersberg.
Ett samhälle i Skinnskattebergs socken. Vi passerar Östansfors hytta eller ruinen efter den.
Hyttan fanns här redan på 1500-talet.
Vi fortsätter våran färd mot Uttersberg. Vi ska göra ett besök vid Galleri Astley är ett konstgalleri och ett konstmuseum.  Galleri Astley ligger sedan maj 1977 i Uttersbergs tidigare järnvägsstation.
På det tidigare bangårdsområdet mellan museet och galleriet finns en skulpturpark med deponerade verk av ett flertal konstnärer som Pierre Olofsson, Ernst Neizvestny, Lenny Clarhäll, Takashi Naraha, Lars Erik Falk, Claes Hake, Veikko Keränen, Alf Olsson, Per Gunnar Thelander och Nils G. Stenqvist.
 
Vi kommer fram och ska parkera och då välkomnades vi av en vacker katt.
Katten följer med oss runt konstmuseet och släpper inte blicken ifrån oss, han får bli våran guide för dagen.
I konstmuseet finns en permanent utställning med verk av den rysk-amerikanske målaren, grafikern och skulptören Ernst Neizvestny. Galleri Astley drivs av medlemmar av familjen Nyhlén.
I skulpturparken finns också en Haida-totempåle i rödceder, som snidats på plats av den kanadensiske konstnären Don Yeomans.
Jag älskar sådana här platser det är helt fantastiskt!
Om du känner för att göra ett besök hit så här koordinater N 59.744864 E15.665055
 Vi tackar katten och kör vidare.
 Vi fortsätter mot Krampen.
 
Krampenlägret, ett gammalt arbetsläger, så kallat ryssläger från tiden kring andra världskriget.
Lägret var beläget i västra delen av nuvarande Skinnskattebergs kommun på gränsen mellan socknarna Hed och Skinnskatteberg. Det låg nära Krampens station vid järnvägslinjen Frövi-Avesta.
Inom lägret satt flera hundra sovjetiska krigsfångar internerade under ibland dunkla omständigheter.
Vid den så kallade Rysstenen firas årligen en ceremoni till minne av lägrets fångar. Att nästan 2 000 sovjetiska soldater levde i Bergslagens skogar under andra världskriget är ett okänt blad i historieböckerna för många svenskar. Men inte för de boende i Skinnskatteberg som hade lägren i Krampen, Baggå och på pensionat Udden alldeles nästgårds. När soldaterna i hemlighet utlämnades till Sovjet 1944 trodde många av Skinnskattebergsborna att de åkte mot en säker död. Men alla dog inte.
 
Vi kör och kör längs ryssvägen som slingrar sig fram genom skogen. Tanken slår mig igen. Placeringen av rysslägren var noga utvald. Mitt i skogen så långt från de svenska folkhemmen som möjligt eftersom ryssarna skulle ha så lite kontakt som möjligt med det svenska samhället.
 
Byggnaderna är rivna sedan länge men man kan se spår som ryssarna lämnat.
Idag är källaren den enda byggnad som återstår
 
 Generationen som upplevde rysslägren och som kan berätta om minnen därifrån håller på att gå ur tiden. Det fanns sju läger i Sverige som tog emot sovjetiska soldatflyktingar: Krampen, Baggbron, Baggå, Abborrtjärn, Byringe (Strängnäs), Lissma (Stockholm) och Storvreta (Uppsala). Vid andra världskrigets slut öppnades ett läger utanför Gävle.
 
Rysstenen. Där det varje år tänds ljus för att hedra minnet av ryssarna. Ryssarna ville att vi skulle minnas. Att vi skulle forska i vad som hände dem, en glömd del av världskriget.
Under andra världskriget, 1939-1945, flydde tusentals människor från krigets Europa till det neutrala Sverige. Bland dem fanns sovjetiska militärer som rymt från krigsläger i det av Nazityskland ockuperade Norge och från läger i Finland. Där hade de utnyttjats som slavarbetare för att bygga vägar och järnvägar. I Sverige ordnades läger, tre av dem låg i Skinnskattebergs kommun: Baggå herrgård, pensionat Udden i Baggbron och Krampen. oktober 1944 utlämnades dessa flyktingar till Sovjet. Det var ett krav från sovjetmakten som den svenska regeringen gick med på. I Sverige ansåg man det var säkrast att lyda Sovjetunionen som i och med krigets slut hade fått en mäktig ställning. De unga männens hemresa har tystats ned.
  Josef Stalin, som regerade Sovjetunionen, betraktade krigsfångar som landsförrädare. Den sista kulan skulle man som soldat ge sig själv istället för att låta sig tillfångatas. Det var ungefär 2 500 personer som utelämnades. Många hamnade i fruktansvärda arbetsläger och gick en mycket osäker framtid till mötes.
 Den stora stenen som kallas Rysstenen ligger precis bredvid vägen som naturligtvis kallas Ryssvägen eftersom den byggdes av de sovjetiska krigsfångarna i Krampenlägret. Två-tre veckor innan de ryska fångarna skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen hade de huggit in symbolen hammaren och skäran på framsidan av stenen och texten CCCP 1944. De var säkert medvetna om att alla soldater som låtit sig tas som krigsfångar sågs av Sovjetstaten som landsförrädare men de längtade förstås hem ändå. Men det finns även idag olika åsikter om huruvida de visste, eller inte, att de skulle sändas från Sverige när de högg in inskriptionen i stenen.
Det har varit en spännande dag och det finns mycket historia i Skinnskatteberg.
Vi ses snart igen!
Hej så länge! 
 
3